just like a shadow

Tillbaka till det här med ytlighet. Jag förstår inte de människor som måste ha kontakter för att kunna vara sig själva. För att kunna våga. Folk som hänger på platser där man får så kallad status. Folk som egentligen hatar vissa personer men umgås och hälsar ändå för att bli bekräftade.

Jag vill inte ha med såna att göra. Jag vill ha vänner, vänner som är äkta. Man ska inte behöva klä upp sig extra mycket, bära dyra kläder etc för att bli accepterad. Ena stunden är man bundisar och andra så är man hatad och man får en massa smutskastningar mot sig. Ytlighet.

Jag är nog världens töntigaste när det gäller film och sorgliga avsnitt. Satt nyss och tittade på Greys Anatomy och jag började stört böla. Och när man ser alla serier där allting ser perfekt ut, alla mår bra och allt är underbart. Varför kan det inte vara lätt?

Avsnittet handlade just om att förlora en person. En människa som var älskad och hade precis funnit sin kärlek i livet. Han hade det svårt med sina föräldrar. Han hade varit sjuk en lång tid och hans föräldrar klarade inte av att se deras son så sjuk och att begrava sin son så han gav sig av hemifrån för att underlätta för hans föräldrar. Nyss hände en olycka just där jag bor. En 17årig pojke och hans kusin åkte bil och fick sladd. 17åriga Fredrik Erkek fick lämna jorden med stor sorg. Jag kan inte förstå. Varför är livet så orättvist? Det är inte acceptabelt att en människa på 17 år ska behöva lämna alla sina nära och kära så ung.

Jag kände inte honom. Han var en bekant. När jag var yngre så umgicks han med folk som jag umgicks med och ibland när han var med oss så höll han sig i bakgrunden, han var den där lilla tysta typen som inte ville vara ivägen. Sen på senaste har jag inte sett honom men han var en väldigt omtyckt person. Alla älskade honom och han var en person med ett väldigt bra hjärta. Brydde sig om alla.

Jag kan inte föreställa mig att leva utan mina föräldrar eller någon utav mina nära. Det finns inte i mitt huvud. Den dagen mina föräldrar dör då kommer en stor del av mig att försvinna. Att inte kunna ringa min mamma när jag behöver hjälp med någonting. Om något är fel. Det är för mig helt omöjligt.

Jag vet inte om jag ska skriva att det är positivt eller negativt. Jag är en väldigt charmig, pratglad sak som alltid vill att det ska hända någonting. Är det tråkigt och likt en ökenstämning så blir jag tokig. Jag lessnar. Orkar inte och lägger ner vad det än är jag håller på med. Jag vill alltid ha spänning i mitt liv, nya uppdrag, nya utmaningar. Att ha någonting att kämpa för. Jag lever inte bara för att leva. Jag lever för att skapa någonting utav det jag vet och kan. Jag är ung och har många år framför mig. Men jag vill och ska vara ung så länge det går. Folk kan få kalla en omogen och barnslig, men underlättar det att bry sig? Nej. Utan jag ska utnyttja min ungdom så länge och så mycket det går. Jag vill aldrig bli riktigt vuxen och när jag blir det så kommer jag alltid vara ung i mitt huvud. Klart att man vill växa upp, skaffa familj och barn men det är längre fram i åren. Jag vill hinna med så mycket som möjligt. Men tillbaks till det jag ville skriva om. När man börjar tycka om någon i början, när man är lite "nykär", allting är spännande, ett sms kan få en hel värdelös dag att bli underbar, kan få en att bli svag i hela kroppen, man sitter och ler för sig själv när man läser vad som står, och man vill hela tiden höra ifrån personen och varje gång man gör det så känns livet så lätt, varför kan inte den känslan bara stanna för evigt? Den gör så att alla stora bekymmer blir små.

Kärlek kan vara jobbigt, kärlek kan vara underbart. Kärlek kan hjälpa en på många olika sätt. Den kan vara en plats att fly till ifall man vill komma bort. Det är en plats som man vet att man är säker i. Man vet att den personen alltid finns där och stöttar en, finns där för att lyssna på dig, lyssna på vad du har att säga. Kärlek kan också vara väldigt jobbigt, mycket missförstånd, minsta lilla detalj kan få ens självsäkerhet att rasa på en sekund som har tagit så lång tid att bygga upp. Minsta ord som man glömmer säga kan få huvudet att börja tänka i en oändlighet. Varför sa han/hon så? Varför sa han/hon inte det tillbaka? Speciellt för tjejer. En kille tänker inte så mycket på dom lilla extra detaljerna men en sån detalj är så viktig för en tjej att höra. Man vill ha bekräftelse. Bekräftelse att man är älskad, omtyckt, att man betyder något.

Den första stora riktiga kärleken i ens liv är svår att glömma. Man hittar en ny kärlek men den första riktiga sitter alltid kvar i ens hjärta. Man kan sitta och tänka tillbaka på tiden, hur man hade det tillsammans, man saknar inte personen utan man saknar det man hade.. Man var som bästa kompisar, kunde ligga i timmar och skratta om vad som hellst. Saker som inte ens är roliga om man tänker efter. Alla stunder man gjort något tillsammans. Jordgubbar doppade i smält choklad och grädde som leder till gräddkrig i solnedgången. Promenad längst stranden i ett paradis.

Alla tankar, bilder, låtar.. Allt får en att tänka tillbaka, tänka tillbaka på tiden som var. Det finns folk i mitt lov som jag saknar enormt mycket och jag vet att personen har samma känsla. Men det är inte som förr, det kommer aldrig bli som förr. Därför står vi kvar i vår tystnad och sorg.

idag är en speciell dag, för idag fyller josefin år..
miss you hjärtat.

Så många funderingar här i livet, varför funkar saker och ting som det ska? vad är rätt och vad är fel? jag har så mycket frågor men svaren räcker inte till.. Alla är vi olika och alla har vi olika klädstilar, hur tänker folk när dom klär på sig innan man går ut? Vill man sticka ut i mängden eller vill man bara klä sig så odiskret som möjligt för att folk inte ska lägga märke till hur man ser ut.. Så många unga människor som har det svårt i sina familjer, så mycket våld som sker i vårat samhälle, hur ska allt sluta? Vänner skaffar man, vänner förlorar man. Det är så mycket ytlighet i dagens umgängen. Alla känner igen det här så det är inget påhitt. Folk säger att man betyder mest av alla och att man aldrig kommer släppa personen.. Men nästan alla personer sviker. Förr eller senare. Det är därför jag aldrig velat ha umgängen som jag bara umgås med. Jag har vänner lite här och var, och nej det ska inte låta som jag skryter för så är det absolut inte. Men när stunden väl är kommen så märker man verkligen vilka vänner som betyder och vilka som är äkta. Man har vänner som man umgås med sen pratar man inte på ett bra tag men när man väl tar upp kontakten igen så är det som om man träffades igår, det blir aldrig en pinsam stund, det blir aldrig tyst och blir det tyst så blir det skönt tyst, man tänker inte på vad ska jag säga utan man kan känna sig trygg i den situationen..

Jag är verkligen rädd för döden. Döden är något fint när tiden väl är kommen. Men för mig är det en stor skräck. Så fort jag tänker på att inte finnas längre, att ligga begraven utan att veta att man inte finns, kommer det bli helt svart? Kommer jag bli en ny människa? Kommer jag leva vidare som en ande, som ett djur, som en vattendroppe, kommer man någonsin kunna finna svar.. Den frågan gör mig rädd, den gör så att jag får gåshud. Varför finns jag? Varför finns du? Varför finns vi? Alla dessa funderingar åker runt i mitt huvud hela tiden. Varför ser vi ut som vi gör? Vad är meningen med livet?

En känsla. En känsla kan vara mycket. En glädjande känsla, en hemsk känsla. En sak som berör mig är känslan mellan två personer. När man ser dom tillsammans och att man ser hur mycket dom älskar varandra, hur dom trivs tillsammans, hur dom avgudar varandra, det är vackert att se. En blick, en människas blick kan säga mer än tusen ord. Jag älskar den där blicken man får av den man älskar som verkligen bevisar att man är värd någonting, att det är just mig personen älskar, mig den avgudar, det skulle för mig kunna vara livet. Kan allting i livet vara enkelt och vackert.

Nästan alla människor äger en mp3,ipod etc. Nästan alla sitter på tunnelbanan, pendeln, bussen och lyssnar på musik. Att sitta med sin ipod medans man färdas från ett ställe till ett annat kan vara det mest underbaraste som finns. En låt, en melodi, en text nästan alla har minnen till en del låtar, man får flashbacks på hur tiden var då, vad man gjorde just denna stund, hur man mådde, vilka man umgicks med, sin stora kärlek, ja nästan allting. Musik får en att verkligen tänka tillbaka på tiden som var. Låtar kan få en att bli ledsen, nere, deprimerad. Är man i en deppig period så dunkar sorgsna låtar ut ur ens högtalare, det är väl inte det bästa men ibland är det så skönt att gråta ut tills tårarna inte kommer ner från kinden längre. Låtar kan få en på bra humör, låtar kan få en att bli glad.

Alla frågor och svar i livet kommer aldrig ta slut, och mina funderingar blir bara fler och fler..