8 mars
Jag vet inte om jag ska skriva att det är positivt eller negativt. Jag är en väldigt charmig, pratglad sak som alltid vill att det ska hända någonting. Är det tråkigt och likt en ökenstämning så blir jag tokig. Jag lessnar. Orkar inte och lägger ner vad det än är jag håller på med. Jag vill alltid ha spänning i mitt liv, nya uppdrag, nya utmaningar. Att ha någonting att kämpa för. Jag lever inte bara för att leva. Jag lever för att skapa någonting utav det jag vet och kan. Jag är ung och har många år framför mig. Men jag vill och ska vara ung så länge det går. Folk kan få kalla en omogen och barnslig, men underlättar det att bry sig? Nej. Utan jag ska utnyttja min ungdom så länge och så mycket det går. Jag vill aldrig bli riktigt vuxen och när jag blir det så kommer jag alltid vara ung i mitt huvud. Klart att man vill växa upp, skaffa familj och barn men det är längre fram i åren. Jag vill hinna med så mycket som möjligt. Men tillbaks till det jag ville skriva om. När man börjar tycka om någon i början, när man är lite "nykär", allting är spännande, ett sms kan få en hel värdelös dag att bli underbar, kan få en att bli svag i hela kroppen, man sitter och ler för sig själv när man läser vad som står, och man vill hela tiden höra ifrån personen och varje gång man gör det så känns livet så lätt, varför kan inte den känslan bara stanna för evigt? Den gör så att alla stora bekymmer blir små.
Kärlek kan vara jobbigt, kärlek kan vara underbart. Kärlek kan hjälpa en på många olika sätt. Den kan vara en plats att fly till ifall man vill komma bort. Det är en plats som man vet att man är säker i. Man vet att den personen alltid finns där och stöttar en, finns där för att lyssna på dig, lyssna på vad du har att säga. Kärlek kan också vara väldigt jobbigt, mycket missförstånd, minsta lilla detalj kan få ens självsäkerhet att rasa på en sekund som har tagit så lång tid att bygga upp. Minsta ord som man glömmer säga kan få huvudet att börja tänka i en oändlighet. Varför sa han/hon så? Varför sa han/hon inte det tillbaka? Speciellt för tjejer. En kille tänker inte så mycket på dom lilla extra detaljerna men en sån detalj är så viktig för en tjej att höra. Man vill ha bekräftelse. Bekräftelse att man är älskad, omtyckt, att man betyder något.
Den första stora riktiga kärleken i ens liv är svår att glömma. Man hittar en ny kärlek men den första riktiga sitter alltid kvar i ens hjärta. Man kan sitta och tänka tillbaka på tiden, hur man hade det tillsammans, man saknar inte personen utan man saknar det man hade.. Man var som bästa kompisar, kunde ligga i timmar och skratta om vad som hellst. Saker som inte ens är roliga om man tänker efter. Alla stunder man gjort något tillsammans. Jordgubbar doppade i smält choklad och grädde som leder till gräddkrig i solnedgången. Promenad längst stranden i ett paradis.
Alla tankar, bilder, låtar.. Allt får en att tänka tillbaka, tänka tillbaka på tiden som var. Det finns folk i mitt lov som jag saknar enormt mycket och jag vet att personen har samma känsla. Men det är inte som förr, det kommer aldrig bli som förr. Därför står vi kvar i vår tystnad och sorg.
Kärlek kan vara jobbigt, kärlek kan vara underbart. Kärlek kan hjälpa en på många olika sätt. Den kan vara en plats att fly till ifall man vill komma bort. Det är en plats som man vet att man är säker i. Man vet att den personen alltid finns där och stöttar en, finns där för att lyssna på dig, lyssna på vad du har att säga. Kärlek kan också vara väldigt jobbigt, mycket missförstånd, minsta lilla detalj kan få ens självsäkerhet att rasa på en sekund som har tagit så lång tid att bygga upp. Minsta ord som man glömmer säga kan få huvudet att börja tänka i en oändlighet. Varför sa han/hon så? Varför sa han/hon inte det tillbaka? Speciellt för tjejer. En kille tänker inte så mycket på dom lilla extra detaljerna men en sån detalj är så viktig för en tjej att höra. Man vill ha bekräftelse. Bekräftelse att man är älskad, omtyckt, att man betyder något.
Den första stora riktiga kärleken i ens liv är svår att glömma. Man hittar en ny kärlek men den första riktiga sitter alltid kvar i ens hjärta. Man kan sitta och tänka tillbaka på tiden, hur man hade det tillsammans, man saknar inte personen utan man saknar det man hade.. Man var som bästa kompisar, kunde ligga i timmar och skratta om vad som hellst. Saker som inte ens är roliga om man tänker efter. Alla stunder man gjort något tillsammans. Jordgubbar doppade i smält choklad och grädde som leder till gräddkrig i solnedgången. Promenad längst stranden i ett paradis.
Alla tankar, bilder, låtar.. Allt får en att tänka tillbaka, tänka tillbaka på tiden som var. Det finns folk i mitt lov som jag saknar enormt mycket och jag vet att personen har samma känsla. Men det är inte som förr, det kommer aldrig bli som förr. Därför står vi kvar i vår tystnad och sorg.
Kommentarer
Trackback
